Från nr 4 2010
FRÅGA ANNIKA BORG
Hur ska jag få tillbaka orken och komma över min oro?
FRÅGA: Under många år har jag känt en väldig press inför semestern. Vi tillbringar alltid någon eller några veckor tillsammans med min mans familj; hans brors familj och hans föräldrar. Ofta är det trevligt, och det blir inga stora konflikter.
Men allt följer liksom ett uppgjort schema, och jag skulle vilja göra
något annat. Helt plötsligt har pressen jag känt nästan börjat bli panik, och jag tänker: inte en sådan semester en gång till. Har svårt att tala med min man om detta, för jag har ju inget riktigt skäl till att känna så här.
Anna-Lena
SVAR: Ibland brukar man säga att det tar lika lång tid att ta sig ur ett utmattningstillstånd som det varit att ta sig in i det. Det kan låta dystert, men i själva verket får det oss att tillägna oss ett viktigt perspektiv på det egna livet.
Ett utmattningstillstånd byggs upp under många år. Det är år då man har för många bollar i luften för att man tycker att alla är nödvändiga och viktiga. Det är år då man sällan ställer sig frågan ”orkar jag?” utan alltid frågan ”hinner jag”?”. Och hinner det gör vi ju. Vi hinner helt enkelt för mycket. Och vi gör inte bara allt det vi gör av plikt utan för att vi tycker att det är viktigt, stimulerande och roligt.
Det är nog det viktiga och stimulerande som tar knäcken på oss snarare än plikterna.
Om man försöker få syn på allt som ska få plats: arbete, familj och relationer, koll på informationsflödet, träning, social samvaro, fritidsintressen, hemmet, resor, andlighet, så sprängs faktiskt bilden! Det är jättesvårt att prioritera. Prioriteringsstress är också en stress.
Jag brukar istället tänka: livet går inte ihop. Den tanken motverkar stress.
Din ork kommer inte tillbaka skriver du. Och då funderar jag på om det inte kan vara så att du nu behöver lära känna den du är idag. Det är inte bara en förlust att tappa orken, utan när vi gör det har vi nått en punkt som vi helt enkelt är tvungna att stanna upp inför. Livet kan inte riktigt bli som förut, det behöver bli annorlunda.
Men det betyder inte att det behöver bli sämre.
Du har fått stöd på olika sätt. Men ett arbete som är kvar är ditt eget med att acceptera att du nu bitvis får leva på ett annat sätt.
Ett konkret sätt som kan hjälpa vid oro är meditation, men också yoga.
Det sistnämnda provade jag själv under en tid av svårigheter. Det sätt på vilket man lär sig att andas och koncentrera sina tankar i nuet skapade ett lugn.
Varför så många texter?
FRÅGA: Jag är inte en särskilt van kyrkobesökare men går ändå oftare ikyrkan än bara vid julen och påsken.
Det som irriterat mig är att det läses så många bibeltexter i kyrkan.
Där sitter man i bänken och förstår inte hur de hänger ihop och en del är ju rent hemska. Ska det vara så?
Bengt-Ove
SVAR: Även om jag är en van kyrkobesökare så håller jag med dig. Vid huvudgudstjänsten läser man oftast tre bibeltexter. En är hämtad ur Gamla testamentet och så är det två ur Nya testamentet, en evangelietext och en ur en annan av de nytestamentliga texterna, ofta ur ett av breven.
Som predikant brottas man ofta med att flera av texterna kan ”brusa”, alltså vara svåra innehållsmässigt eller ganska obegripliga. Många gånger kommenteras enbart evangeliet i predikan och då kan man som gudstjänstdeltagare sitta där och undra över något i en annan text. Det är en tradition och en ordning att man läser dessa tre texter.
Men jag önskar att präster oftare kommenterade fler av texterna i predikan, även om jag själv brustit på den punkten. Du kanske kan fråga prästen efter gudstjänsten om du haft svårighet med en text. Det är sådant vi är till för!.
HJÄLP MIG SÄGA NEJ
Gud,
Jag vänder mig till Dig med min oro och den stress jag redan känner inför hösten.
Det är som om ordet ”nej” inte existerar för mig eller för min omgivning.
Tempot, den strida strömmen av ”måsten”, kampen mot klockan, allt detta far jag bara med i och är en del av.
Hjälp mig att hitta ett sätt att kliva av och stå stadigt på den fasta mark som är jag själv.
Ja ska vara ja och nej ska vara nej, har Du sagt.
Hjälp mig att frimodigt säga ja.
Men hjälp mig att fler gånger säga det nödvändiga, läkande nej.
------------------------------------
Från nr 3 2010
FRÅGA ANNIKA BORG
Hur ska jag våga prata om semestern?
Sedan en tid är jag sjukskriven för utmattningsdepression.
Förutom det och allt krångel med försäkringskassan som sänkt mig som människa, så är jag väldigt orolig för framtiden. Trots att jag varit borta från arbetet och fått hjälp i form av terapi och anti-depressiva tabletter så är det som om min ork mer eller mindre är borta. Jag vill gå tillbaka till arbetet och ett normalt liv. Min familj (man och två barn i tonåren) stöttar mig.
Men min oro försvinner inte. Har du något råd att ge mig?
Sofia.
SVAR: Jo, jag tror det finns skäl. Och ett väldigt viktigt sådant är att det här har gnagt inom dig under flera år, och nu har pressen ökat så du knappt orkar med tanken på att semestra med släkten. Att du känner så behöver du ta på allvar.
Många kan säkert känna igen sig i det du beskriver: Semestern som blir mer av krav och förpliktelser, eller slentrian, än den vila och nytändning vi så väl behöver. Människor kan beskriva hur de håller på att anpassa ihjäl sig. Och så kan man inte ha det.
När du tänker igenom vad som sägs och görs under era semestrar med din mans släkt, är jag säker på att du kan finna fler orsaker till att du tycker att det är jobbigt. I en familj och släkt är det lätt att fastna i invanda roller och mönster, kanske är det detta du inte längre trivs med.
Det är viktigt att du talar med din man om hur du tänker och om vad du vill. Det behöver inte finnas tusen skäl till att du vill ha en förändring, utan det räcker faktiskt med att du vill det och att du mår som du mår.
Inte är det konstigt om ni vill göra något helt annat på semestern, till exempel vartannat år, eller om ni kortar ned vistelsen för att få mer tid ihop eller tillsammans med andra människor.
En förändring är nödvändig, så du inte blir så less att du tycker all samvaro med hans släkt blir pressande.
Jag är övertygad om att din man förstår att man ibland behöver förändra sina vanor och göra på andra sätt än tidigare, det är inte något märkligt alls med det.
Får barn ta nattvarden?
FRÅGA: Vårt barnbarn ska konfirmera sig i sommar och han har sagt att de redan har tagit nattvarden. Det förstår vi inte alls. Hur är det med det här egentligen?
Bengt och Lotta
SVAR: I Svenska kyrkan har det överhuvudtaget blivit vanligare med nattvardsgudstjänster. Det är en utveckling som skett under ett antal decennier. Sakramentet utdelades mer sparsamt förr. Konfirmationen länkas inte längre samman med den första nattvardsgången, som man tidigare gjorde. I dag är det dopet som är förberedelsen för nattvarden, kan man säga. Därför tar också barn emot nattvarden i Svenska kyrkan.
Sedan behöver självklart den som tar emot nattvarden förstå något av dess innebörd: att det är skillnad på den måltiden och andra måltider.
Ofta får konfirmanderna själva vara med att utforma gudstjänster under sin konfirmandtid, skriva böner och bekännelser. Att ta emot nattvarden tillsammans blir ytterligare en dimension av den gemenskap man har, och för många blir det en rik upplevelse.
Men visst kan man tänka att det blivit lite mindre högtidligt och mindre av en bekräftelse på en uppnådd andlig mognad än det var längre tillbaka. Fast jag tycker att det goda överväger, och att det är fint att ungdomarna får ta del av det innersta mysteriet som en del av vägen mot konfirmation.
Är små brudnäbbar okej?
FRÅGA: Tycker du att ett brudpars riktigt små barn ska vara brudnäbbar?
Christina
SVAR: Min erfarenhet är att det brukar vara svårt för brudparet att inte bli stressade när barnen rör på sig eller pratar. Och det är ju faktiskt brudparets stund! Man bör tänka igenom detta noga. Om man väljer att ha sina små barn som näbbar, behöver man alltid ha någon annan som kan fånga upp barnen när de blir otåliga.
SOMMARVILA
Inte ville jag ställa mig de frågorna just nu, inte vill jag grubbla och fundera. Jag ville vila, komma ikapp, samla ihop mig, få ny kraft. Men så knackar de på, frågorna:
Hur blev det, livet? Vart är jag på väg? Vilken väg ville jag gå? Vilka är de, som finns här runt omkring mig? Vem är jag, här och nu?
Men kanske kan man vila i frågorna, och inte brottas med dem? Kanske är det den vägen som är framkomlig möjlig, god att vandra?.
------------------------------------
Från nr 2 2010
FRÅGA ANNIKA BORG
Jag vill inte uppstå, jag vill somna in
FRÅGA: Som jag förstått det så tror alla kristna att Jesus har uppstått från de döda. Men jag förstår inte riktigt den kristna tanken på uppståndelsen. Tror man att alla människor ska uppstå? Hur går det i så fall till? För mig är inte heller uppståndelsen en trösterik tanke, utan jag tror att vi somnar in och får vila. Det ger mig tröst att tänka så.
”Louise”
SVAR: Ja, man kan säga att alla kristna tror att Jesus har uppstått, men på vilket sätt man förstår uppståndelsen är däremot väldigt olika. En del tänker att det är bokstavligt: Jesus dog och hans kropp fick liv igen i rent konkret mening. Andra tror att man ska förstå uppståndelsen på ett mer existentiellt sätt: att den är en symbol för ett livsmönster som leder oss från mörker till ljus. Och ytterligare andra befinner sig någonstans mellan dessa positioner.
Att Jesus inte fanns i graven där man lagt honom efter att han torterats till döds, är helt otvetydigt den starkaste av alla kristna traditioner. Alla fyra evangelier berättar samma sak, och även Paulus, som skrivit många av breven i Nya testamentet, har det som sitt centrum när han skriver om tron på Jesus Kristus.
Fast det som händer efter man funnit graven tom är inte entydigt. I vårt tidigaste evangelium, Markusevangeliet, slutar egentligen berättelsen med att kvinnorna ser att graven är tom, blir rädda och rusar därifrån. Vad som har hänt förblir oklart.
Men i de andra evangelierna finns berättelser om mötet med Jesus som uppstånden. (Och i Markusevangeliet lades det senare till sådana texter.)
Redan i den tidiga kristendomen funderar man över vad uppståndelsen kan betyda och hur den gått till. Det förstår man av Paulus’ resonemang i Första Korintierbrevet, kapitel 15. Att uppståndelsen är ett slags trons kärna, det slår Paulus tydligt fast där. Men att invändningar fanns, och frågetecken kring hur det gick till, det kan man också slå fast.
Likaså kan man konstatera att man kommer fram till att uppståndelsen är något som gäller mänskligheten, inte bara Jesus som en engångsföreteelse.
Jag tror att alla kristna inte bara på något sätt tror, utan också brottas med denna tanke. Den är svårförenlig med den kunskap vi har om döden och kroppen och om naturlagarna, helt enkelt. Sedan kan det även vara som du skriver, att man inte tycker att det är en trösterik tanke att uppstå och leva i evigheters evighet.
Själv har jag vandrat mellan de olika positioner jag beskrev tidigare. Man behöver inte tro på en bokstavlig köttslig uppståndelse för att kalla sig kristen, men att förhålla sig till den som symbol/hopp/livsväg är ändå något centralt även för den som inte kan omfatta en sådan fysisk syn på uppståndelsen. Symboliskt handlar uppståndelsen om livsmönstret från död till liv, från mörker till ljus, från vanmakt till hopp. För många är det också en symbol för tilliten till livet, trots allt. Och tilliten till att Gud är en Gud för levande, för inför Gud är alla levande, även om vi inte kan förklara hur det kan vara så.
Men det är viktigt att komma ihåg att det finns skilda synsätt på döden inom kristendomen, och ett av dem är att vi får vila, hos Gud.
Vad säger Bibeln om slöja?
FRÅGA: Finns det ett påbud att bära slöja inom kristendomen?
”Anonym”
SVAR: Nej. Det uttrycks en tanke på att kvinnor kanske inte ska be barhuvade i Första Korintierbrevet, kapitel 11, i Nya testamentet. Fast det är inget påbud. Men i vissa kristna traditioner täcker kvinnor sina huvuden i kyrkan. Oavsett vilket bruk man har, så är det viktigt att komma ihåg att tanken på att kvinnor ska skyla sig i religiösa sammanhang eller av religiösa skäl alltid ger minus vad gäller kvinnosynen. Det speglar nämligen ett batteri av tankar om renhet-orenhet, sexualitet och skapelseordning.
BÖN
Ljuset kommer tillbaka.
Det doftar av det gröna innan det ens syns.
Tillvaron får en blå nyans,
eller är det bara tanken som anar en himmelsblå höjd?
Runt omkring avtecknas så din livsväg:
från mörker till ljus,
tills enbart ljus finns.
Varje år, detta omöjliga som blir möjligt.
------------------------------------
Från nr 1/2010
FRÅGA ANNIKA BORG
Får jag vara med i kyrkan om jag ber till Vishnu?
FRÅGA: Jag har varit på semester i Indien och där blev jag fascinerad av hinduismen. Under resan köpte jag några gudabilder att ta med mig hem, mest bilder av guden Vishnu. Och nu har jag tillbett Vishnu varje morgon. Jag är med i Svenska kyrkan och går till nattvarden ibland. Får jag vara kvar som medlem och gå till nattvarden trots att jag nu också tillber en annan gud? Ska jag tala med en präst?
”Lars"
SVAR: När jag läser ditt mejl tänker jag att du är en andligt sökande och öppen person. Många av innersidorna i religionernas väsen och uttryck har likheter: känslor av vördnad och helighet, en tro på att skapelsen vilar i något större, tillbedjan och olika former av riter. Själv har jag också en fascination inför andra religioner än min egen. Fast jag tycker att det är viktigt att hitta en trygghet i sin tro och gå på djupet i den, oavsett om det sedan är kristendomen, hinduismen eller någon annan religion det handlar om.
Religioner har likheter, men de är också väldigt olika. Vishnu är i den hinduiska tron den gud som upprätthåller allt. Han avbildas vanligen med fyra armar som understryker gudomens upprätthållande kraft. Inom kristendomen är Jesus centrum, och han ses som ett med den ende Guden. Men tanken på en Gud som skapar och upprätthåller är stark också i den kristna tron.
Biskop och professor Krister Stendahl brukade tala om något han kallade ”helig avund”. Med det menade han att vi kan möta andra religioner med öppenhet och nyfikenhet, utan att ta över deras sätt att tro eller tänka.
Kanske är du inne i en period i ditt liv där du vill pröva olika vägar. Jag tror inte att du själv eller din kristna tro far illa av att du tillber Vishnu. Men du behöver nog komma till klarhet över hur du resonerar och hur din tro ser ut.
Jag ser inga hinder för dig att gå till nattvarden, utan skulle snarare uppmuntra dig att göra det. Att du hittar en samtalspartner kring religiösa frågor är bra. De som arbetar inom Svenska kyrkan finns till för att vara med på de vägar människor tar i sitt andliga sökande, och jag hoppas att du fortsätter att vara medlem.
Vad gör jag med min dödsrädsla?
FRÅGA: Så länge jag kan minnas har jag varit rädd för döden. Själva döendet ter sig också så skrämmande att jag ibland blir alldeles stel. Finns det någon tröst? Finns det några svar?
”Gunvor”
SVAR: Gunvor, det finns tröst, det vet jag, men några riktigt bra svar som får vår rädsla att försvinna för alltid tror jag dessvärre inte att det finns.
Jag känner igen det du skriver, både från mitt eget liv och från många berättelser jag hört från andra människor. Jag förstår egentligen inte varför tillvaron är beskaffad på det sättet att vi människor ska behöva dö. Men jag vet att det är så, och jag tänker ofta på det. För mig är kristendomen en religion som i sin kärna utgör en protest mot döden, ja, förnekar döden och bejakar livet. Så tolkar jag uppståndelsen, som ju är den tro som bär upp hela det kristna tänkandet. I den där protesten mot döden finner jag tröst.
En annan trösterik tanke är att vi människor finner mening i livet, trots vår rädsla, trots de förluster som drabbar oss. Jag har sett det många gånger, och jag har också erfarit det själv. Ibland kan dödens skugga sträcka sig in över våra liv så att bara tvivlen finns där, men så löses den upp och försvinner, och livet blir vackert och möjligt igen.
Det tillhör det mänskliga livet att brottas med dödens realitet. För i den brottningen finns inte bara det som stjäl mod och kraft, utan också insikt och tillit. Vi ser livet klarare och förstår att värdesätta det.
Ytterligare något jag finner tröst i är tanken på en Gud som omsluter oss i liv och död. Vi kan leva med vetskapen om döden utan att låta den förlama oss. Ett sätt att göra det är att försöka att inte vara så rädd för sin rädsla. En annan viktig sak är att ha någon att tala med. Ta en kontakt med en präst eller en psykolog, eller någon annan du har förtroende för.
Bön i fastetid
Jag har kämpat för att förstå,
kunna lämna bakom mig,
gå vidare.
Men jag har vandrat i cirklar.
Ältat,
snurrat runt samma malande tanke:
VARFÖR?
Nu lämnar jag allt i dina händer.
Nu får du
rensa
rena
hela
upprätta.
---------------------------------------
rån nr 6/2009
FRÅGA ANNIKA BORG
Har Luther tryckt ner oss?
FRÅGA: Jag pratade med någon som sa att Luther var den som talade om den syndiga människan och att vi blivit nedtryckta av det. Jag undrar också över det här med tro och gärningar. Om jag förstått det rätt så var människans tro det viktigaste för Luther och inte hennes gärningar, stämmer det?
Anna
SVAR: Luther har fått ett oförtjänt dåligt rykte! När man rycker hans teologi ur sitt sammanhang kan han verka som en dysterkvist med en mörk människosyn, men det är fel. Det är riktigt att Luther talade om synd, och det handlade inte om något konstigare än att vi människor gör fel och ställer till det. Hur kan Gud älska oss ändå? kan man lite förenklat säga var Luthers grundfråga. Det han kommer fram till är att människan är både syndare och rättfärdig på samma gång. Gud ser våra tillkortakommanden, men också vår goda vilja. Den här tanken öppnar för ett synsätt där människan ständigt ges nya möjligheter och där hon oavsett vad hon ställer till med kan vila i övertygelsen om Guds kärlek.
Luther anser inte att människans gärningar är oviktiga, tvärtom. Enligt Luthers teologi så innebär medmänniskans nöd och behov en ständig etisk uppmaning att göra gott. Däremot kan vi inte samla goda gärningar på hög och tro att vi är mer älskade av Gud på grund av dem. På så sätt vill Luther komma bort från ett tänkande där prestationen är det viktiga och istället lyfta fram tilliten till Gud som det avgörande. Det finns flera böcker som beskriver den livsbejakande Luther och hans teologi, av till exempel Kerstin Vinterhed, Per Svensson och Per Ragnar. Den stränge ”Luther på axeln” är till största del ett uttryck som bygger på en förenklad – och felaktig – bild av Luther!
Vår son har det svårt i skolan
FRÅGA: Vår son har problem i skolan. Han går i högstadiet och har alltid haft lite svårt att hitta sin roll där. Lärarna ser honom ofta som stökig, fast han själv säger att han är uttråkad. Vår son har inte så lätt för att prata i grupp och driva egna projekt, och då blir han antagligen lite pratig. Idag verkar det som om alla ska vara så försigkomna. Vi vill ju att han ska få en positiv känsla för sig själv.
Familjen
SVAR: Jag tror att det är precis som ni beskriver: det ställs stora krav på unga idag när det gäller att ta för sig, prata i grupp och själva styra både sin tid och sina skoluppgifter. Det där passar inte alla. Pedagogiken måste anpassas till att barn och unga fungerar olika bra i olika modeller. Att prata inför grupp är de flesta människor oroliga inför. Det kan ni säga till er son, för han kan känna sig ensam om den känslan, och så är det ju inte. Situationen går säkert att förbättra genom att ni talar med läraren och ger en bild av vem är son är. En del visar inte upp sig på marknaden, om jag ska uttrycka mig så, utan de får man upptäcka genom att fråga och intressera sig. Unga behöver få vara osäkra och mogna i sin egen takt, men jag vet att vi har en skola som ofta säger att den tillåter det, men lika ofta misslyckas med det. Stärk honom och låt inte skolan göra honom till ett problem.
Jag gillar inte nya jultexterna
FRÅGA: Vad gör man om man inte vill höra julens texter ur Jesaja 9 i Gamla testamentet i den nya översättningen? Jag saknar de gamla ordvändningarna, som ”Väldig Gud” istället för ”Gudomlig hjälte” till exempel.
SVAR: Du får ge den nya översättningen en chans! Fast, jag förstår hur du menar. Jag tycker själv bättre om vissa äldre formuleringar. Men Bibeln är en bok som lever med varje tid, och det nya översättingen är ett resultat av många års arbete av forskare, poeter och författare som givit de uråldriga texterna en nyare språkdräkt, och ofta en mer korrekt sådan.
Julens tecken
Gud, du har inte givit oss ett hemligt tecken,
utan det tydliga, enkla, självklara:
barnet
det nya
det behövande
det beroende
det förväntansfulla.
Till det ska våra blickar vändas,
och vår omsorg riktas.
Av det ska vårt mod väckas.
---------------------------------------
| 
